Jag ska nog flytta… eller inte… eller jo… näe, kanske inte…

Ofta, ofta tänker jag att jag borde flytta till en annan del av världen… inte till en fattig del förstås utan till en rik del – en SOLrik del av världen. Jag gillar inte dåligt väder, inte regn och rusk och inte blåst… inte ens mulet väder. Jag vill ha SOL och VÄRME!

Jag skulle vilja bo som de två jobbiga bröderna i ”Two and a half men” – i Malibu, Kalifornien. Häftig bil, lyxig lägenhet med en luftig, härlig planlösning och en stooor terrass och trappa ner mot den häftiga stranden. Då skulle jag ta mig en simtur på kvällen innan det var sängdags… å så skulle jag ta mig ett morgondopp innan jag gick till jobbet. ….faaaast…. jag skulle säkert bli attackerad av en haj när jag simmade runt där i solnedgången nån kväll. Ajajajaj!

Näe…

Jag skulle vilja bo i Italien! Det skulle jag verkligen! Med en eldig italienare som kör snabb sportbil och har ett häftigt hus i Toscana. En vingård, förresten…. en vingård skulle vi ha där i Toscana. En vinkällare som flödade över av vin och en kock som lagade all mat. Min italienare skulle tjäna pengar som gräs. Gräs??? Öhhh… han skulle säkert vara ”knarkkung” och tillhöra den Sicilianska maffian… Ojojojoj!

Näe…

Jag skulle vilja bo på en ö i Söderhavet. I en bungalow på stranden. Ligga i vågskvalpet hela dagarna och läsa böcker och bara ta det coooool… Aldrig behöva stressa och köa. Jag skulle slippa rusningstrafik och avgaser. Förmodligen skulle jag ha en dresserad liten apa i ett koppel. Söt som socker och med små hängselbyxor. Jag skulle käka fräscha grönsaker och frukter, kolla på Facebook och lyssna på Spotify hela dagarna. …om det nu funkar med bredband i Söderhavet…. Äh, jag skulle säkert inte få igång Internet eller så skulle det krångla hela dagarna och Spotify skulle säkert hacka hela tiden… Ujujujuj!

Näe…

Jag är allt ganska nöjd med det jag har. Ingen lyxig lägenhet i Malibu i Kalifornien – men ett fint hus vid skogen i Värmland. Ingen eldig italienare som kör en snabb sportbil – men en snäll och go postis som har en skapligt ny X3:a. Ingen sockersöt liten apa i ett koppel – men tre härliga, håriga katter som är nog så söta.

Jag är nog ganska nöjd ändå! Jag bor nog kvar!

Jag vill tacka livet!

…som gett mig så mycket!
Friska, goa barn och barnbarn – en underbar familj och härliga vänner! Ett riktigt bra liv helt enkelt… å jag är sååå tacksam för det!!!

Tänker idag väldigt mycket på alla som drabbats av sjukdom, olyckor och död under det första halvår av 2011. Även om så många runt omkring mig drabbats av svår sorg så har jag inte drabbats personligen. Vi brukar ju säga att det är tur att vi inte vet vad som väntar oss… och det stämmer väl riktigt bra. Det är bara att hänga med i alla svängar och tvärnitar som livet vill bjuda oss på.

Jag vill gärna tro på ett liv efter döden och på att vi en dag kommer att återse våra kära i en annan skepnad, en annan dimension eller ett annat liv. Jag tror stenhårt på det!

Sov gott, Daniel, Hampus, Simon, Jennie, Jennifer, Carina och Ulf!

Krydda semestern med goa vänner! …å skit i vädret…

Jag tycker jag har många vänner. Riktigt många. Men jag slutar aldrig att förundras över den härliga känsla det ger att lära känna nya människor… bli bekant med dem – om än bara ytligt – och sen försöka hålla lite kontakt… åtminstone i några veckor

Har nyss haft semester. Hääärligt!

Jag var i Spanien – mitt paradis, eller rättare sagt mina svärföräldrars - och hade fyra jätte-jättegoa vänner (tillika arbetskamrater) med mig. Vi hade härliga dagar på stranden, på marknader och i köpcenter. De där dagarna gick alldeles för fort bara… precis som toppendagar har en förmåga att göra.

Fem flirtiga förmedlare firar för fullt!

När jag körde dem till flygplatsen – inte för att ”bli av med dem” utan för att jag skulle stanna två veckor längre än de – så kändes det lite kymigt att bli ensam i landet där man pratar snabbt, högt och länge. Min spanska är mycket ”poco”. Jag klarar mig som turist men har lite problem med hantverkare och infödingar.

Men tack för att ni stannade några dagar så att jag fick visa upp mitt Paradis! Tack! Carine, Lalla, Anna-Carin och Linda… och glöm inte: Snabbt, stabilt och jätte-jättebra!

Men jag hade inte behövt oroa mig. Jag blev omhändertagen av fyra fina flickor från Göteborg/Eksjö. De tog hand om mig som en övergiven katt, de gav mig mat, vatten och värme och bjöd mig in i sitt hus… nåja, det var väl kanske vin, grönsaker o dip jag fick… men jag fick komma in i deras hus och sitta på deras inglasade terrass. Sen gick vi ut och käkade. Det var superdupertrevligt!

Tack! till Catharina, Helena, Sanna och Anneli

Tyvärr blev jag lämnade även av mitt ”nya” tjejgäng… De åkte hem till Svedala de också. Vid det laget hade min man i-och-för-sig kommit ner till mitt Paradis men han var förkyld – och det vet vi ju alla hur det är när en karl är riktigt förkyld!!! Han låg i sängen… kanske en liten stund på stranden… sen i sängen. Han satt i fåtöljen och såg på TV en stund… sen i sängen. Han följde med och handlade i affären… sen i sä…. ja, ni vet!

Jag promenerade ganska mycket på egen hand under den här semestern. Det har jag inget emot. Då kan JAG bestämma vart jag ska gå… och hur länge. Jag träffade ett par från Stockholm under en av promenaderna. Vi träffades flera gånger under de där veckorna. Jättetrevliga, gulliga människor som jag gärna träffar igen. Blev bjuden på kaffe och köpte en litografi som deras son gjort. Den är jag jätteglad för.

"Plura" av Christer Sandelin

Tack, Gun och Bengt

Nu har mina svärföräldrar tagit tillbaka sitt Paradis. Det är deras tur att tillbringa härliga veckor vid denna härliga strand. Undrar om de kommer att knyta lika många nya vänskapsband som jag gjorde?

Bara svärföräldrarna får med min nya bild i sitt bagage… för det fick inte jag… å jag längtar efter den!

Nån har räknat fel!!!

Jag fyller år i år! Jaaa, det gör jag väl varje år i och för sig… men i år så fyller jag lite jämnare än tidigare.

Detta med att fylla år är ingen hit, tycker jag. Många funderingar surrar i huvudet… Kalas eller inte kalas… Tårta eller mat… Många gäster eller bara de närmaste… Hyra lokal eller vara hemma… eller helt enkelt dra iväg…

Ibland undrar jag om inte vi svenskar är onyttigt fixerade vid ålder? Ni vet det här klassiska ”33-åring misstänkt för mordet på Palme” – spelar väl ingen roll om mördaren är 33, 51 eller 72? Dådet är lika hemskt ändå…
Eller ”8-åringar dricker mer mjölk än 29-åringar”… hahaha… ja, det är väl inte så konstigt…
Lite mer förvånande kanske:
”Göte, 93, vann årets upplaga av Nässjö-loppet på Inlines”

Jag har varit lite osäker om det här med min egen ålder… kan jag verkligen ha fått rätt födelseår? För att få svar på detta gjorde jag ett test hos Sveriges Vuxenpoängsstyrelse, http://www.vuxenpoang.com/. Svaret blev: ”Din ålder borde vara 46.3 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse”. Hm… eftersom jag är tveksam till även detta ska jag göra ett nytt test snart – för att kolla hur mycket fjortis jag är… http://www.fjortispoang.se/ eller… nä, jag kanske hoppar det…

Nu har jag iallafall bestämt mig: det får bli Tapasfest på stranden i Mil Palmeras. Visserligen för det med sig en hel del jobb och förberedelser men det känns väldigt udda och roligt. Tyvärr medför det ju också att inte så många av vännerna har möjlighet att närvara och för att vara säker på att barn och barnbarn kan vara med oss har jag hyrt ett hus åt dem. Eller rättare sagt två hus – med swimmingpool. Tror nog de är rätt nöjda med det…

Som en klok kvinna sa (hon hette visst Ingrid Bergman): ”Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt!”

Men faktum kvarstår: vi bor och lever i Sverige och vi dras med av åldersnojan!
Fast en sak är säker: jag känner mig inte så gammal som det kalas jag ska ha i höst:

Min mamma måste helt enkelt ha räknat fel!

Akvarellpennor på svart papper

Jag har alltid gillat att rita, teckna, skissa, måla, kladda – helt enkel att skapa. Jag har målat porslin och gått keramikkurser. Jag har lärt mig kalligrafins hemligheter i Dalarna och dansat och badat med färger på västkusten. Jag har köpt material; pennor, penslar, färger, papper mm mm och alltid dragit igång med det jag helst vill göra istället för att börja försiktigt med små, små steg. Varför lär jag mig aldrig?

Caesar - mattes älskling!

Mitt senaste infall fick jag för några månaders sedan då jag upptäckte svart papper med fint gräng på Panduro. Jag mindes de gånger jag målat av frukter med akvarellpennor på liknande papper och fått så himla fina färger. Dags att testa igen tänkte jag å köpte några ark.

Väl hemma åkte de gamla pennorna fram och den följande veckan satt jag böjd över köksbordet varje kväll. Det var himla kul! Älskade Caesar fick bli första försöktperson (?):

Jag gjorde några katter till… sen gav jag mig på barnbarnen. Men insåg snart att katternas päls var lättare att få till än barnens hud o ansiktsdrag. Ändå sa jag till Annicka när hon frågade om jag kunde måla av hennes barnbarn: ”Javisst, det kan jag försöka med”. Jag drog iväg och köpte nya akvarellpennor. De jag hade var inte lämpliga som hudfärg. Så nu har jag nya, perfekta pennor i

Mina barnbarn – Alfred & Lovisa

perfekt hudfärg… men inte blir det något målat inte… Näe, men jag måste ta mig i kragen snart – för Annickas barnbarn Melwin, SKA jag ha på papper…

…svart papper, målad med akvarellpennor!

Jag flirtar inte – det bara verkar så!

Jag har fått ryckningar i ögat… ”Ja, jag vet…”  tänker du, ”visst är det läbbigt när det smårycker under ögat eller i ögonlocket?”. Men det är inte så jag menar! Visst, det började så – i augusti! Det började med små ryckningar i nedre ögonlocket. Efter några veckor ryckte det under hela ögat och efter ytterligare nån månad började det rycka i hela kinden.

Nu har det gått åtta månader och det rycker fortfarande. Inte hela tiden… inte oupphörligt… men många gånger om dagen och naturligtvis när det är som minst passande. När jag vill göra ett inlägg på ett möte eller träffar nån jag inte sett på länge eller sitter i ett samtal med ”någon mellan två jobb”.

Jag har varit inne i tunneln! Neurologen som jag träffade – en gråhårig man runt 70 – sa att mina ryckningar sannolikt beror på stress. Vaaaa? ”Stress”??? Jag som aldrig har bråttom, aldrig har mycket att göra, aldrig gör sånt som jag inte vill göra… Han sa också att för säkerhets skull ville han göra en hjärnröntgen på mig. ”OK” tänkte jag. ”Kan väl inte skada”. Så vips in i tunneln med mig – en väldigt speciell upplevelse. Inte nåt jag längtar efter att göra igen direkt…

En vecka efter tunnelbesöket och hjärnröntgen kom chocken: De hittade ingenting!

Så nu går jag här… med ryckningar,  utan hjärna och förstår att detta får jag leva med ett tag till – kanske resten av livet – å vill bara tala om för världen:

” Jag har stressrelaterade ryckningar i vänstra ansiktshalvan – jag flirtar INTE!”

Va nöjd mä allt som livet ger!

Nu är det så igen… jag är golfänka! Men jag klagar inte. Snart är säsongen slut och då helt plötsligt är Han hemma för jämnan…

Det är konstigt det här - att man aldrig är riktigt nöjd. Men så är väl livet: man tilldeles ett eget namn när man föds – eller strax därefter – och efter bara några år döper man om sig själv eftersom man tycker att grannflickan eller seriefiguren har ett finare namn. Ungefär samtidigt tar man lekkompisens leksak ur handen på honom/henne för just den dockan eller bilen är ju mycket bättre än den som råkar ligga framför en själv.  Efter ytterligare ett par år får man ett fint papper som bokomslag i första klass… men duger det? Näe… för klasskompisen i bänken bredvid har ju mycket finare papper! Så här fortsätter det hela livet, aldrig är man riktigt nöjd!
När man äntligen hittar ett jobb och någon säger ”Grattis till jobbet, va´kul!” svarar man ”Jo, tack, men lönen kunde vart bättre!”.  T o m när man köpt en snygg, perfekt och mycket dyr tunika och får höra: ”Guud va snygg, den passa dig perfekt!” så klämmer man fram: ”Nja, äsch, tycker du det? Jag skulle hellre velat ha den blå…”
Snart är det val – jag tror jag vet hur jag ska rösta  Men visst önskar jag att jag fick plocka ihop lite från alla partier… det hade vart bäst! Ja, ja… jag vet, aldrig nöjd!!!
Så nu har jag bestämt mig för att vara nöjd – jämt! Kan ju inte fortsätta genom livet så här…!

Hela vintern får jag ha Honom hemma - så idag är jag nöjd med att Han golfar!!!

Sådär! Nu har jag gjort det igen!

Inte kan man väl ha semester utan att ha ett projekt? Inte jag iallafall…

Någongång under november månad bestämde jag mig för att ta lite ledigt i mellandagarna. Det betydde elva dagars ledighet! Härligt! Men vad sjutton gör man under såå lång semester när inte gubben är ledig? Jo, naturligtvis – man skaffar sig ett projekt! Och naturligtvis inser jag – och alla som läst mina blogginlägg tidigare – att en förutsättning för ett lyckat projekt är att min man inte är hemma!

Den här gången blev mitt projekt ”köket”. Jag bestämde mig för att måla väggar, tapetsera och måla taket. Vi hade redan bestämt oss för att det var dags att investera i ett nytt köksbord och nya stolar. Det var beställt och skulle levereras sista veckan i december. Perfekt ju…

Måndag den 28 december satte jag igång.

Före

Vid det här laget hade jag kommit fram till att jag måste begränsa mitt projekt. Tre dagar är trots allt inte så mycket när man – förutom att måla och tapetsera – måste rensa ur ett skåp, flytta möbler, riva tapeter och städa men mest för att min man bara jobbade i tre dagar och sedan skulle vara hemma på dagarna igen. Och eftersom jag vet hur det är att ensam sträva på medan han ligger och tittar på TV (se tidigare inlägg: Kan själv!!!)  så fick det räcka med att tapetsera! Fick hjäp av söta döttrarna Bea och Dessan att välja tapeter och hade turen att få hem Dessan o Daniel lagom till det var dags att sätta igång. (Jag lovar, Daniel… jag hade inte alls planerat det så! ) Efter en dags  hårt arbete satt tapeten uppe, köket var ordentligt ostädat, saker från mitt kasserade furuskåp var spridda över hela huset och jag kom just ihåg att vi bjudit åtta grannar på nyårsfest hemma hos oss… oj, oj, oj…

Efter ytterligare två dagar (nyårsafton) var köket dödsfint! Visserligen kom inte köksmöbeln i tid – men vad gjorde väl det… jag hade ju nya, fina tapeter i köket!

Efter

  

 

Klicka på bilden till höger så syns även tapten - jättefin!

PS. Nyårsfesten blev jättelyckad!

Jag är nog ingen tävlingsmänniska…

Jag är ganska bra på att hitta roliga tävlingar. På nätet, i tidningar, på TV mm mm. Däremot är jag inte bra på att tävla. Det är inte det att jag inte vill vinna… Men det kanske är så att jag inte har någon tro på att just jag ska vinna och därför avbryter jag eller struntar i att lägga ner hela min själ i själva tävlingsmomentet.

Nån gång har jag faktiskt vunnit. T ex den gången jag anmält mig till en tävling på TV4 – Småpratarna. Jag fick åka till Stockholm för audition och blev uttagen till själva tävlingen – bara det kändes som en vinst. När det väl var dags för själva tävlingsmomentet vann jag faktiskt en resa till Budapest!!!  Men jag tyckte ju så synd om de andra – de som inte vann!

Nu ska jag tävla igen! Har tänkt försöka vinna den här ringen:
http://2.bp.blogspot.com/_yk7cOLglV0s/Sv0QN1c__OI/AAAAAAAAAmo/VqgY6fqog_w/s1600-h/DSC01959.JPG

Den är jätte-jättefin och jag vill sååå gärna vinna den! Det är söta, kreativa Mia som gjort den och som nu har anordnat en tävling med denna gôrfina ring som pris. Vill du också vinna den? Ja, jag förstår dej! Kolla in på Mias blogg och försök du också! http://rummetforvalbefinnande.blogspot.com/

Tycker du jag är knäpp nu? Naturligtvis förstår jag att min chans minskar genom att jag bjuder in fler till Mias tävling men om jag sååå gärna vill ha den så borde ju fler känna likadant. Förstår du nu att jag inte är nån tävlingsmänniska? Jag börjar förstå det själv också….

The Queens of Playa de Palma

Jag har varit på semester – en semester tillsammans med människor jag från början knappt kände (!?). Men jag kan lova att efter drygt fyra dygn tillsammans tycker jag nog att jag känner dem rätt så bra. Det här inlägget i min blogg bör ses som en kärleksförklaring till Playa de Palma, sällskapet  o solen.

Mitt resesällskap bestod av:
L – bruden som är partyglad, kortväxt… så kortväxt att hon klarar sig med en tops under huvudet när hon solar på stranden
J – som både äger och är en singelpinne och som vänder orden bakochfram…
P – den bekymmerslösa, pigga som gillar att ta en öl på balkongen – åtminstone INNAN vår resa  ;)  (återkommer i detta ärende…)
MW – den glada, piggögda som nog är lite nyfiken (läs: avundsjuk)  på J:s singelpinne…
MB – en brun böna som gett Facebook en andra chans och som tränar Yoga – eller var det ElephantWalk – på stranden! 
och så förstås:
Tio härliga ungdomar som förgyllde våra dagar och kvällar men kanske framförallt rörde till tillvaron för pensionärerna runt poolen!
Ja, å så jag själv då förstås: en trött fyrabarnsmamma som tokgillar sina nya bekanskaper och Spanien!  Allt som allt 16 personer från samma kommun. En kommun som fick vila ut under de nästan 5 dygn vi var borta.

För enkelhetens skull reste vi med endast handbagage (se tidigare inlägg: 10kg är faktiskt rätt så många linnen…). Som också tidigare nämts så tyckte jag nog att jag fick med riktigt mycket inom angivet mått o vikt…. ända tills det var dags att åka hem igen! Då upptäckte jag att man inte kan handla riktigt så mycket som man vill när man bara har en väska… som dessutom är lika stor – eller lika liten – som den matkasse jag brukar bära hem från ICA. Men jag satte på mig en kofta extra och hängde en av sjalarna (påminn mig om att jag måste ta reda på skillnaden mellan en sjal och en scarf…) jag inhandlat i Palma runt halsen och så var problemet löst. Tills vi kom till boardingdisken på flygplatsen. Där talade en viftande spanjor om för oss att endast ETT bagage fortfarande gällde trots att vi kommit innanför säkerhetskontrollen och att ingenting – han menade verkligen INGENTING  – fick bäras utanför det bagaget!!! Inte ens det vi inhandlat i TaxFree-butiken på flygplatsen. Men, men… jag antar att alla fick ihop det?! Iallafall var alla med planet hem.

Jag kan inte… å vill inte… berätta alla underbara härliga händelser men har noga valt ut två speciella minnen:

Ett märkligt minne jag har från resan är ”fiskfarbrorn”. En skäggig, vithårig man i 70-års åldern som varje

Fiskfarbrorn

förmiddag stegade ner till vattnet iförd en handduk runt magen och en plastkasse i handen. Väl nere vid strandkanten tog han av handduken och klev ut i vattnet iförd ett par minimala badbyxor! Några meter ut i vattnet hällde han ut det bröd han hade i påsen och lockade på det viset till sig hur många fiskar som helst. Och det var inga småfisk kan jag lova! Sedan kunde vi se hur han tog av sig sina badbyxor och hängde dem runt halsen!!!???!!!  Och vad som sen hände där ute i vattnet… ja, det får var och en fantisera om på egen hand (?!).

Ett roligt minne som jag har från vår Mallisresa är när vi sitter flera stycken på MW´s balkong och njuter av en ljum kväll. Plötsligt ringer L´s mobiltelefon och en trött/uppgivet/lättad P undrar om någon kan ta sig in i hennes rum och låsa upp balkongdörren! Hon och två av våra goa ungdomar har låst sig ute på balkongen!!! Hahaha… L fick springa ner till en butter portier som låste upp åt de utlåsta semesterfirarna. Vi fick några roliga skratt och ett par härliga bilder. 

Nu – några veckor efter denna semester  – minns jag stranden, havet och mitt underbara resesällskap med värme och ser med glädje fram mot lördagens reunion med ”The Queens of Playa de Palma”!

Kanske kommer vi att göra liknande resor i framtiden. Är någon sugen på att hänga med så skaffa en flygbiljett, lite euro och en gullig tonåring så är det bara att haka på!!!