Jag är nog ingen tävlingsmänniska…

Jag är ganska bra på att hitta roliga tävlingar. På nätet, i tidningar, på TV mm mm. Däremot är jag inte bra på att tävla. Det är inte det att jag inte vill vinna… Men det kanske är så att jag inte har någon tro på att just jag ska vinna och därför avbryter jag eller struntar i att lägga ner hela min själ i själva tävlingsmomentet.

Nån gång har jag faktiskt vunnit. T ex den gången jag anmält mig till en tävling på TV4 – Småpratarna. Jag fick åka till Stockholm för audition och blev uttagen till själva tävlingen – bara det kändes som en vinst. När det väl var dags för själva tävlingsmomentet vann jag faktiskt en resa till Budapest!!!  Men jag tyckte ju så synd om de andra – de som inte vann!

Nu ska jag tävla igen! Har tänkt försöka vinna den här ringen:
http://2.bp.blogspot.com/_yk7cOLglV0s/Sv0QN1c__OI/AAAAAAAAAmo/VqgY6fqog_w/s1600-h/DSC01959.JPG

Den är jätte-jättefin och jag vill sååå gärna vinna den! Det är söta, kreativa Mia som gjort den och som nu har anordnat en tävling med denna gôrfina ring som pris. Vill du också vinna den? Ja, jag förstår dej! Kolla in på Mias blogg och försök du också! http://rummetforvalbefinnande.blogspot.com/

Tycker du jag är knäpp nu? Naturligtvis förstår jag att min chans minskar genom att jag bjuder in fler till Mias tävling men om jag sååå gärna vill ha den så borde ju fler känna likadant. Förstår du nu att jag inte är nån tävlingsmänniska? Jag börjar förstå det själv också….

The Queens of Playa de Palma

Jag har varit på semester – en semester tillsammans med människor jag från början knappt kände (!?). Men jag kan lova att efter drygt fyra dygn tillsammans tycker jag nog att jag känner dem rätt så bra. Det här inlägget i min blogg bör ses som en kärleksförklaring till Playa de Palma, sällskapet  o solen.

Mitt resesällskap bestod av:
L – bruden som är partyglad, kortväxt… så kortväxt att hon klarar sig med en tops under huvudet när hon solar på stranden
J – som både äger och är en singelpinne och som vänder orden bakochfram…
P – den bekymmerslösa, pigga som gillar att ta en öl på balkongen – åtminstone INNAN vår resa  ;)  (återkommer i detta ärende…)
MW – den glada, piggögda som nog är lite nyfiken (läs: avundsjuk)  på J:s singelpinne…
MB – en brun böna som gett Facebook en andra chans och som tränar Yoga – eller var det ElephantWalk – på stranden! 
och så förstås:
Tio härliga ungdomar som förgyllde våra dagar och kvällar men kanske framförallt rörde till tillvaron för pensionärerna runt poolen!
Ja, å så jag själv då förstås: en trött fyrabarnsmamma som tokgillar sina nya bekanskaper och Spanien!  Allt som allt 16 personer från samma kommun. En kommun som fick vila ut under de nästan 5 dygn vi var borta.

För enkelhetens skull reste vi med endast handbagage (se tidigare inlägg: 10kg är faktiskt rätt så många linnen…). Som också tidigare nämts så tyckte jag nog att jag fick med riktigt mycket inom angivet mått o vikt…. ända tills det var dags att åka hem igen! Då upptäckte jag att man inte kan handla riktigt så mycket som man vill när man bara har en väska… som dessutom är lika stor – eller lika liten – som den matkasse jag brukar bära hem från ICA. Men jag satte på mig en kofta extra och hängde en av sjalarna (påminn mig om att jag måste ta reda på skillnaden mellan en sjal och en scarf…) jag inhandlat i Palma runt halsen och så var problemet löst. Tills vi kom till boardingdisken på flygplatsen. Där talade en viftande spanjor om för oss att endast ETT bagage fortfarande gällde trots att vi kommit innanför säkerhetskontrollen och att ingenting – han menade verkligen INGENTING  – fick bäras utanför det bagaget!!! Inte ens det vi inhandlat i TaxFree-butiken på flygplatsen. Men, men… jag antar att alla fick ihop det?! Iallafall var alla med planet hem.

Jag kan inte… å vill inte… berätta alla underbara härliga händelser men har noga valt ut två speciella minnen:

Ett märkligt minne jag har från resan är ”fiskfarbrorn”. En skäggig, vithårig man i 70-års åldern som varje

Fiskfarbrorn

förmiddag stegade ner till vattnet iförd en handduk runt magen och en plastkasse i handen. Väl nere vid strandkanten tog han av handduken och klev ut i vattnet iförd ett par minimala badbyxor! Några meter ut i vattnet hällde han ut det bröd han hade i påsen och lockade på det viset till sig hur många fiskar som helst. Och det var inga småfisk kan jag lova! Sedan kunde vi se hur han tog av sig sina badbyxor och hängde dem runt halsen!!!???!!!  Och vad som sen hände där ute i vattnet… ja, det får var och en fantisera om på egen hand (?!).

Ett roligt minne som jag har från vår Mallisresa är när vi sitter flera stycken på MW´s balkong och njuter av en ljum kväll. Plötsligt ringer L´s mobiltelefon och en trött/uppgivet/lättad P undrar om någon kan ta sig in i hennes rum och låsa upp balkongdörren! Hon och två av våra goa ungdomar har låst sig ute på balkongen!!! Hahaha… L fick springa ner till en butter portier som låste upp åt de utlåsta semesterfirarna. Vi fick några roliga skratt och ett par härliga bilder. 

Nu – några veckor efter denna semester  – minns jag stranden, havet och mitt underbara resesällskap med värme och ser med glädje fram mot lördagens reunion med ”The Queens of Playa de Palma”!

Kanske kommer vi att göra liknande resor i framtiden. Är någon sugen på att hänga med så skaffa en flygbiljett, lite euro och en gullig tonåring så är det bara att haka på!!!

Tio kilo är faktiskt rätt så många linnen…

Nu vet jag precis hur mycket 10kg är… Ska resa bort i morgon. Har snålat mig lite och bestämt mig för att klara mig med ett handbagage… dvs en väska med maxmått 55×40x20 och maxvikt 10kg. Dessutom får man inte packa ner något flytande i väskan utan att de förpackas i en plastpåse först… Oj oj oj…

Playa de Palma

Nu är jag iallafall klar… tror jag… Första gången jag trodde att jag var klar vägde väskan 4,1kg. Hoppsan tänkte jag… då får jag ju plats med lite till. Så jag packade ner en kofta och ytterligare ett vitt linne och en par shorts till. Sen kom jag på att jag hade glömt ta med mig plattången… den livsviktiga! Vägde väskan igen… 5,6kg nu. Bra – plats för lite mer alltså. Ytterligare en top och en jeanskjol åkte ner. Men attans… ingen migränmedicin. Den MÅSTE jag ju bara ha med! Japp, så där! Nu vägde väskan helt plötsligt 6,8 men inga skor var nerpackade. Äsch… måste jag ha ombyte till fötterna? Efter en kort diskussion med mig själv kom jag fram till att jag nog behöver ha åtminstonde ett par att byta med. OK… så nu väger väskan 7,3 och jag tror faktiskt på riktigt att jag är klar!

Att jag inte har packat vare sig necessären, vätskorna eller handväskan bekymrar mig inte så mycket… Jag kommer att klara detta och jag vet nu att 10kg är ganska mycket, åtminstone när man åker till sol och sommarvärme!

Hasta la vista!

Aquí voy:
http://www.helios-hotels.com/mallorca/en/webcam-palma-de-mallorca.htm

Oops… he did it again!

Jag känner en man – vi kan kalla honom ”Olle” – som är lite lat. Så till den milda grad att han ligger ner när han sätter på sig sina strumpor och sitter på en stol bredvid diskbänken när han vrider ur disktrasan. Olle har ingen energi! Jo, det förstås… han har ju tillräckligt med energi för att se en hel fotbollsmatch på TV. Visserligen liggande i soffan – men ändå… Å han har ju faktiskt tillräckligt med energi för att hälla upp en wiskey på lördagkväll och trycka på ”on”-knappen på datorn ett par gånger per dag. Jodå… lite energi finns det väl i karln!

Personer i Olles omgivning har börjat funderar på om inte Energimyndigheten skulle kunna prova några alternativa energikällor på honom, ex fossila energibränslen eller förnybara energikällor som vatten-, vind- och vågenergi. Bara för att få igång honom lite… Nog borde de väl kunna göra nåt iallafall?!

Förra året åkte Olle på semester till solen. Väl nere i värmen ställde någon fram en flaska solskyddsmedel. ”Näe… va jobbigt”, tyckte Olle. Hällde ut en liten klick på ett finger och drog en gång över bröstet… Alla människor som nångång har solat sig, bränt sig och blivit röda kan förstås tänka sig resultatet. Det kunde inte Olle! Jätteförvånad konstaterade han nästa dag: ”vilken skitprodukt, helt värdelös ju…”

Olle lär sig inte av sina misstag! För några månader sedan var det åter dags för en tripp till solen. Samma land, samma strand, samma sol, samma solskyddsmedel… Resultatet ser ni här:

Ingen blev förvånad över kommentaren nästa dag:
”Ähh… sån skit… den hjälpte ju inte ett dugg!”

Lyckliga dagar i en lycklig killes lyckliga liv!

En varm och skön majdag tog jag och barnbarnet Alfred tåget till moster Dessan som nyligen flyttat från Värmland till Skåne (???). Vi skulle inspektera den nya lägenheten och den nya hemorten. Alfred var full av förväntan (ja, vem var inte det) och drog gärna sitt pick och pack med egen kraft de tre kilometrarna till tågstationen. Han hade t o m fått påfyllt i sin alldeles egna plånbok. Vi skulle ju besöka Lekoseum i Osby… å där finns det leksaker att köpa!!!

Tågresan blev ganska dryg. Byte i Göteborg och sedan ytterligare ett par timmar på nästa tåg. Men till slut klev vi av på Hässleholms station. Ganska möra men förväntansfulla somnade vi skönt den kvällen.

Lekoseum i Osby var målet för dag två. Häftigt tyckte Alfred – nostalgi tyckte mormor. I leksaksaffären intill kunde man göra smärre fynd… Alfreds skörd blev två stora säckar med leksaker. Bl a en docka till syrran Lovisa. Senare den dagen fick vi besöka moster och morbror på deras jobb – IKEA i Älmhult. Alfred tyckte nog det kunde kvitta… men mormor blev imponerad!

Dag nummer tre besökte vi Tykarpsgrottan där flera filmer blivit inspelade. Bl a vissa scener ur Ronja Rövardotter. Det var verkligen jättespännande… och mörkt! Tolv meter under jorden var vi och fick gå med en lykta för att överhuvudtaget se någonting.

På eftermiddagen samma dag gick tåget hem igen. En ännu mer tröttsam resa – för nu hade vi gjort allt det roliga. Ett träd över rälsen, byte från tåg till buss… byte från buss till tåg… sen var vi hemma. På stationen mötte lillasyster Lovisa som ropade med tårar i ögonen när hon såg sin bror… ”åh Alfred, Alfred”. Jag kan lova att det var brorsan hon ropade på även om leksakerna snabbt tog över.

Nu har moster Dessan meddelat att de ska flytta igen. Visserligen bara några mil norrut – men den nya lägenheten måste ju också inspekteras. Det får vänta till nästa vår… då är det Lovisas tur att få åka på utflykt med mormor, fylla plånboken och shoppa loss!

Kan själv!!!

Ibland när jag vill ha något riktigt, riktigt mycket… då kan jag göra nästan vad som helst för att få det. Så var det i somras. Jag hade gått och önskat en stensatt uteplats - i ena hörnet i trädgården – ganska länge. Närmare bestämt i tre år. Varje gång jag nämnde den där uteplatsen som jag så väl såg framför mig, så sa min man ”ja visst, fixa den du!”. Till slut kom tillfället: grannen skulle bygga en ny altan och han sa till mig att jag kunde ta sand, bärlager mm från hans högar och beställa sten samtidigt som honom. Herregud, va enkelt det lät!

Nu är jag inte HELT tappad bakom en vagn. Även om min man tror det ibland. Jag förstod att det inte skulle bli helt enkelt. Jag som jobbat som ambulansförare, grafisk formgivare och arbetsförmedlare skulle nu bli kroppsarbetare. Men jag var beredd att pröva. Sagt och gjort. Jag gav mig in i grannens högar med grus, bärlager o sand. Jag öste, körde och hällde ut, öste körde och hällde ut… Fick faktiskt hjälp av son och make – inte illa. Men det är klart…  jag fick be om det! Min man t o m  körde ”paddan” som plattade till plätten och grannen kom och hjälpte till att väga av hela ytan så den blev slät eller platt eller vad man säger. Sen kom kvällen och nån sport på TV:n och så var hjälpen bortsprungen.

Nästa dag var det dags igen. Jag körde sten och körde sten och körde sten… tills jag hade blåsor på händerna och skavsår på fötterna. Fick hjälp med de största stenarna – de la jag som en ram runt hela platsen. Sen var jag ensam med mitt slit igen. Jag höll på i två dagar. La sten, tog upp sten, la sten igen och flyttade lite på dem så det blev helt jämt. Det var riktigt roligt. Utom på kvällarna. Ont, ont, ont. Min kropp var inte alls van vid detta kroppsarbete.

Men det var värt allt slit. Nu står den där… eller ligger kanske man säger om en uteplats. Den ligger där min fina, fina uteplats. Helt färdigt är inte mitt projekt. Häck ska planteras bakom och kanske några fina buskar vid sidan av.
Men visst blev det bra?!?!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har jag börjat fundera på nästa projekt:  jag vill ta ner häcken runt vårt hus och mura en stenmur i stället… Och nästa gång när min man kommer och säger att hans jobbarbyxor behöver lagas eller att en knapp i byxorna behöver sys i så säger jag lugnt: ”ja visst, fixa det du!”

Om jag har hund eller katt? Näe… jag har en Caesar!

Tänk att en stor, klumpig, lurvig tuss kan ta så stor plats i ens hjärta! Så stor plats så man glömmer hårtussar och sönderrivna tapeter och bara tittar och ler… För att ni ska förstå måste jag visa… här är Caesar:

Caesar är en Ragdoll. Ett år och tre månader gammal i övermorgon. Han är en stor, lat katt av typen ”Gustaf” som slänger sig ner på rygg på golvet (då har man ju bäst överblick över allt och alla) och ligger där och tittar sig omkring. Blir glad om nån orkar böja sig ner och klappa honom på magen och sprätter upp om nån antyder att det är lek eller bus på gång. Han är en riktig Ragdoll (eng. trasdocka) som blir väldigt slapp och lealös när man lyfter upp honom. Om man nu orkar… han väger närmare 7kg.

Denna koloss har definitiv tagit över huset här hemma. Han vräker sig ner precis var han behagar, hans päls finns överallt inklusive i vår mat och han t o m hörs när han kommer in efter att ha varit ute en sväng. Då talar han minsann om att han är hemma igen. Ja, det är sant: vår Ragdoll får gå ut. Det var faktiskt veterinären som kastrerade honom som tyckte att vi skulle börja släppa ut honom ibland. För – som hon sa – ”han behöver få röra sig lite, springa av sig lite…”  Å så hade hon sagt det: Han är för fet! 
Jag misstänker att Caesar själv inte blev särskilt förnärmad av veterinärens påhopp. Han var ju nyss uppväckt ur narkosen och fattade väl inte sååå mycket… men hans matte…  Jodå, jag tog åt mig men insåg snart att den elaka veterinären bara var avundsjuk på min stora, vackra katt!

Till den som funderar på att skaffa ett husdjur men inte kan bestämma sig för hund eller katt måste jag bara säga en sak: min ragdoll (vet inte om det gäller alla ragisar – men det gäller Caesar iaf…) är mer som en hund än som en katt, mer som en buffel än som en hjort… å mer som en ångväl än som en… en… än som en cykel (!!!).
Men han är himla go, supermysig helt enkelt!

Blixtrande kallelse

Helt plötsligt känner jag mig gammal! Inte bara för att jag märker att det är dags att gå till optikern igen – bara någon månad efter att jag varit där. Å inte bara för att barnens kompisar får barn och gifter sig. Inte heller bara för att jag känner mig bakfull så fort jag varit vaken efter 12-slaget… inte förstår alla tecken och förkortningar som skrivs på Facebook och inte tycker om när dom flyttar om varorna i min butik. Inte bara för att snuvan rinner ur näsan, huvudet håller på att sprängas i bitar och halsen kärvar… näe… utan för det vita kuveret som låg i postlådan i morse! Ett vanligt, vitt kurvert med texten ”Landstinget i Värmland”. Med mindre bokstäver stod det sedan ”Mammografin”.

Jo, jag vet… jag borde ha väntat mig detta. Och egentligen varit rätt nöjd med att det äntligen kom ett sådant här brev i min låda. Det känns bara så… gammalt.

I kallelsen står precis hur jag ska gå till väga. Hur jag ska gå, vilken hiss, vilken gata osv. Besöket kan ta 45 minuter och jag ska undvika parfym. Ja ja… allt det där är nog bra… det enda jag inte förstår riktigt är texten ”Betalning sker kontant i automaten före undersökningen – 150 kr,  jämna pengar, ej mynt.” Vaddå??? Ser framför mig en såndär fotoautomat som man tar kort i på varuhus (finns de fortfarande förresten?).

 Ni vet, man stoppar i pengarna, lutar sig tillbaka, rätar till anletsdragen och fixar frisy… blixt… attans där kom den första bil… blixt… skit också hann inte rikt… blixt… näe, va faaan, måst… blixt…. Så där ja! Det var alla fyra bilderna bara att ställa sig på utsidan o vänta. Tätt intill automaten så att inte andra lyckas se eländet när korten är klara.

Ja, ja… det ordnar sig väl detta. Bara jag får upp brösten innan alla blixtar är avfyrade!

Munkar, grevinnor och fullmåne

Idag har jag träffat en grevinna! Hon satte djupa spår i min själ och jag vill gärna träffa henne igen.

Apertins Herrgård ligger i Kils kommun och enligt sägnen landsteg här en munk  på 1000-talet. Munken anses i sägnen ha kommit från Aberdeen i Skottland. Han lät uppföra ett kloster på platsen som fick namnet Aberdeen. Namnet har därefter försvenskats och blivit Apertin.

Det finns många fler skrönor om grevinnor, kapell och ledsna barn, dränkta barn och självmordsoffer på just den här herrgården. I en sjö på gården där ett barn ska ha blivit dränkt kan man när vattnet är spegelblankt se det lilla barnet… I kapellet på herrgården spökar Sara Löwenhielm. Det sägs att hon dansade sig till döds med djävulen. I huset finns en stor blodfläck som trots många försök, inte går att tvätta bort. Också hennes brorsyster Charlotte går igen på gården. Det sägs att den som vågar närma sig huset vid midnatt kan råka ut för ett motorstopp som man inte kan göra något åt…

Nu har jag inte träffat de här två damerna på riktigt förstås. Men jag skulle gärna vilja göra det. Jag har besökt gården i dag. Fick strosa i omgivningarna, huka under dignande träd och balansera över hängbron. Härlig känsla men ack så mycket mersmak det gav. Så om nån är riktigt hågad att följa med mig till Apertins Herrgård en fullmånenatt med enbart stearinljus som ljuskälla – så sticker vi!

En dag ska jag klippa sönder en tandkrämstub!

Visst finns det mycket man går och funderar över? Självklara saker i vardagslivet men som man inte riktigt förstår sig på när man börjar tänka till. T ex när man är förkyld och tät i näsan så använder man nässpray… då försvinner nästäppan… Men vart tar snoret vägen? Rinner det bakåt, ut i bihålor och andra håligheter eller löses det  bara upp? Blir det en tunn vätska som tas upp av kroppen och som vi svettas eller kissar ut???

Hur drömmer blinda? Kanske genom andra sinnen, lukt, smak, känsel eller hörsel… näe, det verkar konstigt. Isåfall skulle en blind ligga och smacka i sömnen kanske. Eller treva sig fram med händerna…

Varför växer inte ögonbryn och ögonfransar så de blir lika långt som håret på huvudet? Ska man väl bara vara tacksam för förstås… skulle allt se bra underligt ut annars. Men med snygga hårspännen eller en inbakad fläta skulle det kanske bli riktigt snyggt. ;.)

Hur blir tandkrämen randig? Och framförallt, hur kan den behålla sina ränder fast jag klämmer som en tok på tuben?