Jag har alltid gillat att rita, teckna, skissa, måla, kladda – helt enkel att skapa. Jag har målat porslin och gått keramikkurser. Jag har lärt mig kalligrafins hemligheter i Dalarna och dansat och badat med färger på västkusten. Jag har köpt material; pennor, penslar, färger, papper mm mm och alltid dragit igång med det jag helst vill göra istället för att börja försiktigt med små, små steg. Varför lär jag mig aldrig?
Caesar - mattes älskling!
Mitt senaste infall fick jag för några månaders sedan då jag upptäckte svart papper med fint gräng på Panduro. Jag mindes de gånger jag målat av frukter med akvarellpennor på liknande papper och fått så himla fina färger. Dags att testa igen tänkte jag å köpte några ark.
Väl hemma åkte de gamla pennorna fram och den följande veckan satt jag böjd över köksbordet varje kväll. Det var himla kul! Älskade Caesar fick bli första försöktperson (?):
Jag gjorde några katter till… sen gav jag mig på barnbarnen. Men insåg snart att katternas päls var lättare att få till än barnens hud o ansiktsdrag. Ändå sa jag till Annicka när hon frågade om jag kunde måla av hennes barnbarn: “Javisst, det kan jag försöka med”. Jag drog iväg och köpte nya akvarellpennor. De jag hade var inte lämpliga som hudfärg. Så nu har jag nya, perfekta pennor i
- Mina barnbarn – Alfred & Lovisa
perfekt hudfärg… men inte blir det något målat inte… Näe, men jag måste ta mig i kragen snart – för Annickas barnbarn Melwin, SKA jag ha på papper…
