Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det finns mat… och så finns det mat som inte kan ätas utan ketchup!

Har hört att vissa äter stekt ägg med ketchup och till och med till pannkakor. Bläää…. Men vissa rätter går bara inte att äta utan några strängar av röd, söt ketchup ringlad över maten. Åtminstone lite…

Nu är min ketchup slut och jag vet inte vad jag ska göra. Har sprungit runt i varje affär jag känner till men hittar inte någon flaska med rätt etikett!!!

Mina barnbarn, Charlie, Alfred, Lovisa och Ester ❤️

 

Klassfest

Jag försöker att inte tänka på hur längesen det var jag började första klass. När vi stod där nedanför trappan på Lillängsskolan och osäkra tittade på varandra och på den unga vackra kvinnan som skulle bli vår lärare, snällaste fröken i världen, Ulla-Britt!

Jag försöker att inte tänka på hur många år sedan det var som vi slutade nian och spreds ut över ett ganska stort geografiskt område för att bli vuxna.

Jag försöker att inte tänka på det för det känns inte helt rätt… Nånting är galet… (Mer om detta: Nån har räknat fel!!!) Kanske känner alla som jag och kanske är det så det ska va…. att man aldrig känner sig så gammal som passet visar.

image

Vi hade turen att få vara samma gäng i nio (!) år. Samma gäng som termin efter termin träffades i klassrummet igen efter ett lov och samma gäng som träffades på varje skolavslutningen och sjöng ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan som var smyckad av blommor och doftade sommarlov.

Här skulle jag nu kunna skriva om alla roliga, galna och smått hysteriska minnen jag har från åren i grundskolan men det tänker jag inte göra. Jag tänker nämligen spara dem till i eftermiddag då jag ska träffa mina fd klasskamrater och min första fröken på en klassträff som jag väntat på länge, länge. Det ska bli vansinnigt roligt och kanske, kanske om ni har tur mina vänner, så får ni höra om det efteråt. 😉

Ha en trevlig lördag, alla – det tänker jag ha!

 

 

Hämden är ljuv

Min man kom hem från golfbanan igår (Ja! Han spelade igår också) och det första han sa var ”är det nån mer än du här?”. Jag misstänkte genast att han hade ramlar och slagit i huvudet. Inte bara för att det var en konstig fråga han ställde utan framförallt för att han hade en mössa på sig som satt så högt upp på skallen att man kunde misstänka att han hade ett dussin ägg däruppe. Fast just då tänkte jag inte ”ägg” utan ”han har ramlat och slagit huvudet i en sten och har bandage runt hela skallen som är genomblodigt och äckligt och fyyy, vad ska jag göra nu?”

Jag svarade att ”nä, ingen mer än jag å katten hemma nu”.  Då ser han lite lättad ut och kommer in i vardagsrummet där jag sitter och väntar på att han ska ramla ihop i en hög framför mig å mössan ska åka av å blotta det stora äckliga såret å allt blodet som han fick i slaget mot stenen och så säger han ”fy, f-n va lett alltså. Kolla!”. När han vänder ryggen mot mig ser jag! Byxorna har liksom ingenting som håller ihop byxbaken längre!! Den söm som brukar finnas bak på ett par byxor fanns inte längre utan bara en stor öppning där sömmen skulle ha varit.

image

Jag säger ”men guuud, va bra!” Öhh….. Ja, jag tyckte det va bra , dels för att han INTE hade slagit i huvudet i en sten och dels för att NU är det min tur! Min tur att ge igen. (För att förstå detta bör man läsa Kan själv!!! Från 12/9 2009.)

I morse tog han jeans på sig när det var dags för rundan (Jaaaaaa! Han spelar även idag!) nåt som han av princip aldrig gjort tidigare. Vi får väl se vad som händer när han säger ”jag skulle vilja ha mina golfbyxor lagade…” och jag svarar ”Javisst, fixa det du!”. 😂

Ibland orkar jag inte öppna min Facebook, logga in på min sida och se alla sura gnällspikar som skrivit i ”mitt” flöde… Orkar inte se allt gnäll över att mjölken är för dyr, att kommunpolitikerna inte lyssnar,  att vi tar emot för många asylsökande eller att det åker en skum, vit bil på samma gata flera gånger varje dag.

Fast ibland blir jag trött på mig själv för att jag blir sur på gnällspikarna! Deras gnäll är kanske befogat? Mjölken är kanske jättedyr om man har sex-sju barn och kommunpolitikerna har kanske inte lyssnat när nån haft ett superbra förslag. Kanske är det jag som är den största gnällspiken som gnäller på gnällspikar…

image

Kanske är det så att min hjärna håller på att bli full och svämma över av all information jag pumpar in i den dagligen. Full av nyheterna som hela tiden ploppar upp på displayen på min mobil, full av alla andra nyheter jag läser när jag ändå måste öppna Aftonbladet för tionde gången idag och läsa mer om den där nyheten som nyss ploppade upp på displayen.

Dessutom måste jag ju hålla koll min vänner via deras FB, Insta, Snapp å allt va det heter. Helst ska jag både reagera och reflektera på deras inlägg. Ibland orkar jag inte det…. då ”ser” jag dem inte på några dagar.

Näe, nu glömde jag hämta in posten från postlådan idag igen. Det borde verkligen dyka upp en notis på displayen på min mobil som talar om för mig när jag har nåt att hämta i min postlåda…

Sådär ja…. Nu har jag gnällt lite jag med! 😏

 

”Du, jag ska spela golf på lördag å söndag”, ”Du, på onsdag stickar jag å F ut å spelar golf efter jobbet”, ”Till helgen är det tävling, lördag å söndag”… Ganska vanliga kommentarer i vårt hem. Det är inte jag som säger dem.

Att vara golfänka kan vara ganska skönt. Man kan göra vad man vill, sova länge på morgonen – om man nu KAN sova på morgonen, äta frukost i sängen, ligga i soffan å se på TV:n (som plötsligt visar annat än sport) eller dra iväg till nåt stort köpcenter å shoppa loss riktigt ordentligt. Men är man golfänka ofta så tröttnar man förmodligen på allt detta. Behöver komma på nåt nytt…

För några år sedan kom jag på nåt nytt. Jag skaffade mig en katt, en raskatt, en Caesar, som jag tänkte jag skulle åka runt på utställningar med när gubben gick runt å puttade. (Om jag har hund eller katt? Näe… jag har en Caesar!) Visst, det gick bra till att börja med. Riktigt bra. Men sen visade det sig att Caesar inte gillade utställningar, mycket folk å andra katter. Jag fick ge upp drömmarna om ”världens snyggaste katt”!cropped-20080512001.jpg

När Missing People Sweden organiserade sig runt om i landet hakade jag på. (Mer om Missing People Sweden) Klart att vi skulle ha en lokalavdelning i Värmland. Då skulle ju jag ha nåt att göra när gubben svor å droppade. Hm… Jo, visst har jag att göra! Men kanske inte just samtidigt som golfbanan kallar.

Sååå nu ligger jag här i sängen ensam. Klockan är 07.26, det är söndag och han har precis åkt på grönbete. Nyss fick jag ett infall: jag ska börja blogga igen! Det kan jag göra varje gång han golfar… Vi får väl se hur många inlägg det blir… 😀

”Nu har jag börjat blogga igen! …igen…”

 

Jag gillar att blåsa mina vänner… :/
Fast bara när det gäller roliga saker. Jag avskyr de där ”lurendrejeri-lotterna” man ser på amerikansk (naturligtvis) tv ibland. Där en lycklig vinnare skriker och – om han/hon är färgad – dansar ut sin glädje över att ha vunnit en massa pengar för att sedan läsa på baksidan att ”vinsten hämtas ut hos din morsa”…. usch, så elakt. Inte roligt alls!

Näe, en blåsning ska va kul för alla inblandade! Då kan det bli en riktigt bra blåsning!

Exempel:
Carine fyller jämna år i höst. Det måste ju bara firas. Vi hyr ett fantastiskt hus i Spanien för åtta personer. Samlar ihop sju underbara kvinnor som gärna är med på resan och börjar planera hur vi ska genomföra detta… Så här blev det:

Blåsningen
Vi bjuder in Carine till ett ”Reseparty”. Detta är ett nytt drag som en känd svensk resebyrå lanserat nu i vår och eftersom det är första partyt som vi är på ska det dokumenteras via filmkamera och ett fint pris ska lottas ut bland de närvarande. Det bjuds på Tapas och Sangria och i och med det kan vi förstå att landet som ska presenteras är Spanien.
Ett bildspel visar fina bilder från flygplatsen i Alicante till Quesada där ”vårt” hus ligger (fast det vet ju inte Carine ännu). Vi får se flera fina hus och härliga trädgårdar men när ”vårt” visas ylar vi av upphetsning…. ”guuud, va fint!”, ”vilken härlig pool…”, ”vaad kostar det där palatset?”
När visningen är klar blir det utlottning. Åtta namnlappar ligger i en hatt och Carine (?) får äran att dra en lapp. Naturligtvis står hennes namn på lappen – precis som på de andra sju – och hon blir kraftigt överraskad när vi andra reser oss opp och sjunger ”ja, må hon leva…” i omstämd fyrtakt…
Hon får sen i rask takt datum på vår gemensamma semester, bild på huset, poolen (med åtta kända kvinnoansikten photoshopmonterade i) och namnet på den – för henne – mycket bekante man som fungerar som medfinansiär. Snacka om chock! 🙂
/>;;
20120708-145435.jpg

Detta var en blåsning som funkade hela vägen – även om det var jobbigt emellanåt…. Tre av oss jobbar med Carine varje dag… 😉

Blåsningen kunde ha slutat här…. Visserligen har vi själva resan kvar men själva överraskningen skulle vara överstökad… om inte:

En vecka före midsommar kom ett mail från HomeAway – företaget som förmedlar semesterhus över hela världen – där man beklagade att det skedd något mycket oväntat: ägaren till ”vårt” hus i Quesada hade hastigt insjuknat och sålt villan… SÅLT VILLAN – vårt hus!!! Vaa??? Chocken var totalt!

Efter några samråd med Lalla – den enda i gänget som jag berättat om katastrofen för – beslöt vi att leta efter ett nytt häftigt hus UTAN att berätta för de andra ännu… Vi letade…. å letade… Fick flera olika förslag från HomeAway men inget som vi tyckte var okey… så vi fortsatte leta… å leta. Till slut bestämde vi oss för att pröva företaget: vi skrev ett mail till dem där vi berättade om svårigheterna att finna en likvärdig villa med ett jättebra läge, att vi har åtta flygbiljetter men ingenstans att bo… Vi skrev om ett hus i Campoamor som det enda huset vi fastnat för – ett riktigt LYXHUS! Enda felet är priset! Nästan dubbelt så dyrt som det första :(. Efter ett par dagar och lite mailkontakt fram och tillbaka, kom äntligen beskedet: ”Good News!” …å så beskedet att vi får hyra det här nya, fina, dyra lyxhuset för SAMMA PRIS!!! Wow! Vilken härlig känsla!

Nu började planeringen för Blåsningen 2
En kväll med hela gänget var redan inplanerad till en kväll i slutet av juni. Perfekt för jag hade inte orkat hålla detta hemligt längre än nån vecka, phu…
Vi började med att berätta om om det hemska mailet där HomeAway meddelat att Quesadahuset var sålt, fortsatte sedan med att lugna vännerna: ”det finns fler hus…” Låtsades nog inte vara så lugn själv – allt för att elda upp stämningen lite… 😉 När vi låtsades att vi plötsligt kom-i-håg Lyxhuset å ”bara måste få visa bilderna på det huset” fast det ändå var för dyrt, så suckades det djupt på vissa håll. När våra vänner sedan fick höra om mailet vi sänt till HomeAway skulle jag velat vara tankeläsare… Jublet som utbröt när de förstod att det fina, lyxiga, dyra, underbara lyxhuset i Campoamor skulle bli vårt för en vecka var öronbedövande! 😀
<;;br

20120708-145946.jpg

Nu är bara resan kvar… I september drar vi ner till paradiset i en vecka å nåååde den som rubbar vår planering en gång till!!!
Blåsningar är kul – men just nu är jag lite trött på planering, hysch-hysch å lurendrejeri… 😉

…snart, snart, snart! Börajar nu!

Ofta, ofta tänker jag att jag borde flytta till en annan del av världen… inte till en fattig del förstås utan till en rik del – en SOLrik del av världen. Jag gillar inte dåligt väder, inte regn och rusk och inte blåst… inte ens mulet väder. Jag vill ha SOL och VÄRME!


Jag skulle vilja bo som de två jobbiga bröderna i ”Two and a half men” – i Malibu, Kalifornien. Häftig bil, lyxig lägenhet med en luftig, härlig planlösning och en stooor terrass och trappa ner mot den häftiga stranden. Då skulle jag ta mig en simtur på kvällen innan det var sängdags… å så skulle jag ta mig ett morgondopp innan jag gick till jobbet. 🙂 ….faaaast…. jag skulle säkert bli attackerad av en haj när jag simmade runt där i solnedgången nån kväll. Ajajajaj!

Näe…

Jag skulle vilja bo i Italien! Det skulle jag verkligen! Med en eldig italienare som kör snabb sportbil och har ett häftigt hus i Toscana. En vingård, förresten…. en vingård skulle vi ha där i Toscana. En vinkällare som flödade över av vin och en kock som lagade all mat. Min italienare skulle tjäna pengar som gräs. Gräs??? Öhhh… han skulle säkert vara ”knarkkung” och tillhöra den Sicilianska maffian… Ojojojoj!

Näe…

Jag skulle vilja bo på en ö i Söderhavet. I en bungalow på stranden. Ligga i vågskvalpet hela dagarna och läsa böcker och bara ta det coooool… Aldrig behöva stressa och köa. Jag skulle slippa rusningstrafik och avgaser. Förmodligen skulle jag ha en dresserad liten apa i ett koppel. Söt som socker och med små hängselbyxor. Jag skulle käka fräscha grönsaker och frukter, kolla på Facebook och lyssna på Spotify hela dagarna. …om det nu funkar med bredband i Söderhavet…. Äh, jag skulle säkert inte få igång Internet eller så skulle det krångla hela dagarna och Spotify skulle säkert hacka hela tiden… Ujujujuj!

Näe…

Jag är allt ganska nöjd med det jag har. Ingen lyxig lägenhet i Malibu i Kalifornien – men ett fint hus vid skogen i Värmland. Ingen eldig italienare som kör en snabb sportbil – men en snäll och go postis som har en skapligt ny X3:a. Ingen sockersöt liten apa i ett koppel – men tre härliga, håriga katter som är nog så söta.
Mitt eget Malibu, Söderhav eller Toscana...

Jag är nog ganska nöjd ändå! Jag bor nog kvar!

…som gett mig så mycket!
Friska, goa barn och barnbarn – en underbar familj och härliga vänner! Ett riktigt bra liv helt enkelt… å jag är sååå tacksam för det!!!

Tänker idag väldigt mycket på alla som drabbats av sjukdom, olyckor och död under det första halvår av 2011. Även om så många runt omkring mig drabbats av svår sorg så har jag inte drabbats personligen. Vi brukar ju säga att det är tur att vi inte vet vad som väntar oss… och det stämmer väl riktigt bra. Det är bara att hänga med i alla svängar och tvärnitar som livet vill bjuda oss på.

Jag vill gärna tro på ett liv efter döden och på att vi en dag kommer att återse våra kära i en annan skepnad, en annan dimension eller ett annat liv. Jag tror stenhårt på det!

Sov gott, Daniel, Hampus, Simon, Jennie, Jennifer, Carina och Ulf!

Jag tycker jag har många vänner. Riktigt många. Men jag slutar aldrig att förundras över den härliga känsla det ger att lära känna nya människor… bli bekant med dem – om än bara ytligt – och sen försöka hålla lite kontakt… åtminstone i några veckor 😉

Har nyss haft semester. Hääärligt!

Jag var i Spanien – mitt paradis, eller rättare sagt mina svärföräldrars – och hade fyra jätte-jättegoa vänner (tillika arbetskamrater) med mig. Vi hade härliga dagar på stranden, på marknader och i köpcenter. De där dagarna gick alldeles för fort bara… precis som toppendagar har en förmåga att göra.

Fem flirtiga förmedlare firar för fullt!

När jag körde dem till flygplatsen – inte för att ”bli av med dem” utan för att jag skulle stanna två veckor längre än de – så kändes det lite kymigt att bli ensam i landet där man pratar snabbt, högt och länge. Min spanska är mycket ”poco”. Jag klarar mig som turist men har lite problem med hantverkare och infödingar.

Men tack för att ni stannade några dagar så att jag fick visa upp mitt Paradis! Tack! Carine, Lalla, Anna-Carin och Linda… och glöm inte: Snabbt, stabilt och jätte-jättebra!

Men jag hade inte behövt oroa mig. Jag blev omhändertagen av fyra fina flickor från Göteborg/Eksjö. De tog hand om mig som en övergiven katt, de gav mig mat, vatten och värme och bjöd mig in i sitt hus… nåja, det var väl kanske vin, grönsaker o dip jag fick… men jag fick komma in i deras hus och sitta på deras inglasade terrass. Sen gick vi ut och käkade. Det var superdupertrevligt!

Tack! till Catharina, Helena, Sanna och Anneli

Tyvärr blev jag lämnade även av mitt ”nya” tjejgäng… De åkte hem till Svedala de också. Vid det laget hade min man i-och-för-sig kommit ner till mitt Paradis men han var förkyld – och det vet vi ju alla hur det är när en karl är riktigt förkyld!!! Han låg i sängen… kanske en liten stund på stranden… sen i sängen. Han satt i fåtöljen och såg på TV en stund… sen i sängen. Han följde med och handlade i affären… sen i sä…. ja, ni vet!

Jag promenerade ganska mycket på egen hand under den här semestern. Det har jag inget emot. Då kan JAG bestämma vart jag ska gå… och hur länge. Jag träffade ett par från Stockholm under en av promenaderna. Vi träffades flera gånger under de där veckorna. Jättetrevliga, gulliga människor som jag gärna träffar igen. Blev bjuden på kaffe och köpte en litografi som deras son gjort. Den är jag jätteglad för.

"Plura" av Christer Sandelin

Tack, Gun och Bengt

Nu har mina svärföräldrar tagit tillbaka sitt Paradis. Det är deras tur att tillbringa härliga veckor vid denna härliga strand. Undrar om de kommer att knyta lika många nya vänskapsband som jag gjorde?

Bara svärföräldrarna får med min nya bild i sitt bagage… för det fick inte jag… å jag längtar efter den!